Förändringens år kan ge nya möjligheter

Fyra kriminaltekniker från olika platser i landet har blivit intervjuade om kriminalteknikerutbildningen, omorganisationen och vad den kan innebära för rollen som kriminaltekniker. Jag träffar Thomas Ondrak, Region Syd, Malmö, Mikael Strömblad, Region Väst, Göteborg, Sara Sjöstedt, Region Norr, Sundsvall och Jenny Algård från Region Stockholm, Solna.

Tekniker_kollagetDet är deras första tre-veckorsperiod på NFC när jag träffar dem och de har börjat lära känna varandra. De inser att deltagarna på utbildningen har olika bakgrunder, vilket är ok bara alla är på samma nivå när de börjar utbildningen, eftersom de är beroende av varandras kompetens i par- och grupparbeten. Alla ska före utbildningen ha fått en bra introduktion med genomgång av alla förberedande moment i upplärningsplanen. Detta med hjälp av en lokal mentor, och de fyra jag pratade med känner sig väl förberedda.

När jag frågar hur de upplever omorganisationen är det ingen som känner någon direkt oro för egen del, även om de förstår att det finns viss oro på andra håll.
− Det jag funderar på är att vi ska vara närmare medborgarna. De i radiobilarna sliter hårt i dag och ska även hinna skriva rapporter. Jag ser helt enkelt mindre antal bilar på gatorna nu än för några år sedan, säger Mikael Strömblad.
− Jag ser positivt på att alla tf försvinner och tjänsterna blir ordinarie, säger Thomas Ondrak.
− Det är klart att man ibland undrar hur det ska bli. Hur kommer bemanningen att lösas, kommer labbet i Sundsvall att finnas kvar, eller ska vi skicka allt material 28 mil till Umeå? Det löser sig säkert och det är faktiskt skönt att ha ett studieår och mer eller mindre låta sig åka med i förändringarna, säger Sara Sjöstedt.
− Jag har förflyttat mig från chef till lärling och det kan vara lite marigt ibland. I övrigt har inte omorganisationen påverkat mitt arbete. Jag har bra kollegor som är engagerade i förändringen, så jag kan koncentrera mig på utbildningen och det dagliga arbetet, säger Jenny Algård.

Att NFC har processansvaret ser de som en standardisering av arbetet, och om alla jobbar efter samma standard har det ingen betydelse var i landet undersökningen görs, alla gör lika. Men, det bör finnas utrymme för givande och tagande. Likväl som att kriminaltekniker får insyn i labbverksamheten, behöver labbpersonal vara med på olika typer av brottsplatser. De berättar om ganska grisiga miljöer där det inte alltid fungerar att göra efter ett visst mönster, även om de vill.

Hur uppfattar de en mer renodlad teknikerverksamhet med kompetensnivåer inom brottsplatsarbetet och med ackreditering inom fältarbetet?
− Tydligare, och har man intresse av att vidareutvecklas inom till exempel blodbildsanalys finns möjlighet att jobba på flera platser i landet och samtidigt veta att vi alla jobbar lika oberoende av geografisk placering, säger Mikael.
− Det pratas om att separera arbetet på fältet och i labbet, men det påverkar inte oss i Malmö. Vi har redan fältarbetet och labbverksamheten separerade och samarbetet fungerar utmärkt, säger Thomas.
− Swedac har varit på besök i Sundsvall och ackrediteringsprocessen kommer att ta sin tid. Det är inget problem för mig, när det är beslutat om hur vi ska jobba, då jobbar jag efter det. Jag tror att så länge vi kan påvisa resultat utifrån hur vi gjort och varför så fungerar det, säger Sara.
− Jag vill ha en bred plattform inom hela kriminaltekniken, arbetslivet kommer att öka vår skicklighet beroende på att vi gör vissa moment oftare. Intresse växer fram under arbete och viljan att vidareutbilda sig inom området blir naturlig. Ska du bli bra gäller öva och utföra, säger Jenny.

Ylva Hammarlund
Polismyndigheten, KA