SKL lämnar plats för NFC

Tore OlssonDet här är min sista ledare och det har blivit dags att göra ett personligt bokslut för mina år på SKL. Inte trodde jag att mitt sommarvikariat på Biologiska sektionen 1973 skulle innebära att jag hittat ett arbete som jag skulle ägna mitt återstående arbetsliv åt.

Men så blev det, och med facit i hand är det ingenting jag ångrar. Varför byta jobb när den forensiska verksamheten innehåller alla utmaningar som behövs för att skapa äkta arbetsglädje.

Att få mer tid till mina övriga intressen är något jag sett fram emot, men samtidigt upptäcker jag att det är ett visst sorgearbete som ska hanteras när allt som under lång tid varit min vardag blir för sista gången. Men det är också ett praktiskt problem i så motto att jag nu tvingas städa bland alla papper som sparats under åren. Och det går inte att göra en rensning utan att hitta en del intressanta saker som väcker minnen till liv.

Rikspolischefen Sten Heckscher drog 2003 igång det som skulle kunna betraktas som ett embryo till dagens omorganisation. Arbetsnamnet var ”En nationell polis” med syftet att ensa och samordna resurser inom hela verksamheten för att på ett bättre sätt än tidigare se hela Sverige som en nationell polis.

I samband med detta gjordes en översyn av kriminalteknisk verksamhet utifrån lite olika aspekter. Det var dåvarande chefen för SKL, Olof Egerstedt som höll ihop arbetet och han bad mig att skriva ner mina tankar på hur kriminaltekniken borde utvecklas, på cirka fem år, som en del av slutrapporten. Den här rapporten dök nu upp bland mina papper och det var lite spännande att se vad jag tagit upp. Så här i efterhand kan jag se att det var ett tidigt testamente på vad jag ville åstadkomma.

Min grundtes var att ”verksamhet för brottsplatsundersökningar och spårsäkring bäst utförs i decentraliserad struktur och att kriminaltekniskt laboratoriearbete utförs både kvalitativt bättre och mer resurseffektivt i en centraliserad, nationellt baserad form”. Därefter gav jag utifrån tre olika perspektiv; rättskedjans, polisens och SKL:s, exempel på vad som borde vara viktiga framtidfrågor att hantera.

Beträffande de områden jag tog upp för polisen och SKL har mycket redan hanterats och resten kommer säkert att realiseras genom Nationellt forensiskt centrum i den nya Polismyndigheten. Som exempel föreslog jag att ”det kan finnas skäl till att nu vid vissa polismyndigheterna överväga att utveckla den tekniska roteln till att bli ett ’teknikcentrum’ omfattande dels en fältgrupp med platsundersökningar med mera som specialitet, dels en grupp för it-kriminalteknik med datorer, mobiltelefoner, elektroniska almanackor och liknande, och dels en grupp för laboratorieundersökning med tonvikt på spårhantering både för undersökning vid roteln och inför undersökning vid SKL”.

Däremot ser jag att det finns mer att göra i rättskedjeperspektivet. Jag efterlyste redan då en bättre samordning mellan rättsväsendets olika myndigheter i form av en gemensam kriminalteknisk strategi som skulle omfatta resurs och prioriteringsfrågor inom polis- och åklagarväsendena. Det har tyvärr inte hänt så mycket sedan dess, istället har problemet med långa häktningstider förvärrats då handläggningstiderna för de forensiska undersökningarna blivit en flaskhals i utredningsarbetet. Under den senaste tiden finns det även i denna fråga nu ansatser till lösningar i det arbete som Åklagarmyndigheten påbörjat. Den första rapporten lyfter fram vikten av att göra en gemensam och tydligare prioritering av de undersökningar som är avgörande för att kunna väcka åtal och inte bara begärda för ”säkerhets skull”. Det tror jag är en alldeles utmärkt början för att använda tillgängliga resurser på ett mer effektivt sätt. Samtidigt måste vårt interna leanarbete inom alla undersökningsområden fortsätta för att kunna genomföra ständiga förbättringar.

Ett halvt sekel med SKL tar nu slut men verksamheten fortsätter genom Nationellt forensiskt centrum – NFC, med ett nationellt processansvar för hela den forensiska verksamheten. Ett ansvar som ger förutsättningar för att göra en viktig och bra verksamhet ännu bättre. En personlig reflektion är att de gånger våra undersökningar visat att den misstänkte omöjligt kan vara gärningsmannen egentligen är viktigare, än att finna det som eventuellt kan fälla den skyldige.

Det medskick jag vill göra är att vi aldrig får glömma att våra undersökningar och våra slutsatser ska vara en garanti för att den enskilde får en så korrekt behandling som möjligt under förundersökning och i domstol. Det är inte svårare än att försöka sätta sig själv eller en närstående i situationen att vara felaktigt misstänkt för ett brott.

Tore Olsson
Laboratoriechef, SKL