Teknisk bevisning måste värderas enligt vetenskaplig grund

Tore OlssonJag har länge funderat på att ta upp hanteringen av Tomas Quick-ärendet i en ledare, men tvekat lite eftersom det inte har varit klart hur den fortsatt hanteringen ska se ut.  Men nu känns det både angeläget och alldeles rätt i tiden. Skälen att göra det just nu är att jag tittade på SVT:s Veckans brott, som också innehöll Dan Josefssons reportage om den rättspsykiatriska verksamheten vid kliniken i Säter. 

Den efterföljande diskussionen med bland annat justitierådet Göran Lambertz som deltagare, visade med all tydlighet på behovet av en ordentlig genomgång av rättsväsendets hantering av detta ärende. Samtidigt medverkade justitieministern, då det tillsatts en särskild utredare för att gå igenom Sture Bergwall-/Tomas Quick-ärendet. För att återgå till Veckans brott, så var det ingen vacker bild som visades upp för svenska folket med en argumentation, eller snarare pajkastning, som jag personligen inte tycker borde vara värdig en representant för Högsta domstolen.

Egentligen håller jag till viss del med Leif GW Persson, att det här ärendet inte direkt kan användas som utgångspunkt för att det skulle finnas ett strukturellt fel i det svenska rättsväsendet.  Det som framkommer visar snarast på en lång rad av omständigheter där kompetensen hos de involverade inte räckt till för att ens upprätthålla en nivå där vanligt sunt förnuft fått råda. Och det visar på en allvarlig brist inom rättsväsendet, att vi inte har kontrollpunkter som sätter stopp för det som nu har skett. Det är uppenbart att det finns möjlighet till det som lite elakt skulle kunna betraktas som en form av sekterism.

Det skulle kunna tyckas att det ovan nämnda är tillräckligt upprörande, men det som bland ett antal kategoriska påståenden fick mig att lyfta lite extra i tevesoffan var Göran Lambertz uttalande om teknisk bevisning i form av så kallade likhundar. Hans påstående att en markering i detta fall av hunden Sampo, skulle betraktas om ett ovedersägligt bevis för att likdelar från en människa har funnits på den aktuella platsen, får inte gå oemotsagt förbi.  Försök från övriga deltagare att argumentera mot detta påstående tystades ned ganska bryskt.

Om detta uttalande ska tas på allvar från ett justitieråd i Högsta domstolen, har rättsväsendet fått en helt ny praxis för det arbete hundarna gör i samband med platsundersökning i brottsutredningar. Och i så fall kommer vi att på allvar skada förtroendet för teknisk bevisning. Det som nu sagts ska inte tolkas som att hundar inte gör ett viktigt arbete i den forensiska processen. Tvärtom, rätt tränade och använda hundar har stor potential genom att använda deras välutvecklade luktsinne för att hitta sådant som man inte lyckats få fram med andra metoder. Men vi ska nogsamt särskilja den förmågan och verkligen visa med validerade vetenskapliga metoder vad det är för något som hunden har markerat för.

Jag tycker att vi har nått långt med att visa vilken betydelse teknisk bevisning kan tillföra rättsprocessen genom att formulera graderade slutsatser baserade på en utvecklad och transparent resultatvärdering. Därför är det synnerligen olyckligt om denna utveckling riskerar att skadas genom tvärsäkra tolkningar av ett justitieråd i Högsta domstolen.

Tore Olsson
Laboratoriechef, SKL

Publicerat 17 december 2013